Sex veckor in

Minneskors KyrkaEfterdyningarna av andra världskriget är påtagliga här i London. Var och varannan person och en och annan buss pryds med en röd-svart blomma (?) för att minnas de som soldater som dog under kriget och de anhöriga som drabbades. Om jag förstått det hela rätt. Idag stannades trafiken (för min del oväntat) upp för en minnesparad. Tog vägen genom en kyrka medan jag ändå börjat promenera, och stötte på en hel uppsjö av små minneskors.

 

På praktiken fortsätter jag sitta med i terapi. Jag har två patienter som jag följer. Närmste veckorna kan det bli aktuellt med att göra hembesök, vilket vore spännande. Nu har även en planerad exponeringsgrupp startat med 7 deltagare. Min roll där är att ta med och stötta patienter i de situationer de tycker är jobbiga (dvs stötta i exponeringen), samt att stötta dem i ett reagera på situation på ett annan sätt än vad de brukar göra (responsprevention). Det är spännande, och faktiskt (vilket jag tycker är skönt) inte speciellt nervöst heller. Det är en trivsam grupp och den terapeut som har huvudansvaret för gruppen gör ett bra jobb, så jag känner mig trygg.

Julstämning över gatorna
Julstämning över gatorna

Avslutar med lite julkänsla!

Ha det gott.

Första månaden

Efter en månad här har jag en riktigt lugn söndag. Igår strosade jag runt på Convent Garden, ett område som jag hamnat på många gånger och börjar känna ganska väl. Första julpyntet kom upp nu i helgen, så det hänger enorma, röda julgranskulor i granar på torgen och mellan husen över gatorna.

På kliniken börjar jag få allt mer klientkontakt. Jag sitter med i fler sessioner och börjar få en mer aktiv roll. Den här veckan har jag varit ansvarig för två rätt så tidskrävande exponeringar, varav jag blev lite smått inkastad i en av dem. Vissa terapeuter verkar jobba på det viset här, att man inte förbereds på vad som komma skall. De frågar en i stunden och så blir man inkastad i att hålla i en exponering eller i ett psykoedukativt inslag. Stundtals har det gjort mig nervös, men det är på en nivå som jag känner att jag kan hantera. Utmanande, men hanterbart.

Jag tror att jag och min kursare gör ett bra jobb. Vi är de första som kommer om mornarna, bland de sista som går på eftermiddagen och vi har hittills alltid haft något att fylla tiden med däremellan (och då har vi ett klassiskt 9-17 jobb, så inga mardrömspass). Det känns bra, som att vi får ut många bra saker av vår tid här.

Men nu ska jag fortsätta min lugna söndag i mitt nya vardagslunk och inte tänka på jobbet. Det är viktigt, speciellt när man arbetar med personer som inte mår bra. Det hör till mina topp-tre-tips, värna om att ha en fritid du trivs med. Om den så är lugn som min söndag eller mer fartfylld och späckad, om du så spenderar den solo eller tillsammans med massa andra. Och allting däremellan – hitta en oas, i någon form.

Tills vidare, ha det fint.

Drygt en vecka in…

Efter en dryg vecka med promenader i nya områden, sällskapandes med nya roomies, firande av födelsedag och en bloody, sodding, buggering massa tekniska problem (… *#”*!&%!!) så sitter jag nu och försöker andas ut vid ett klibbigt bord med en fluga i vinglaset på lokalbaren The Dog House och inser att jag missar VM-kvalet. Nä, i ärlighetens namn. Vill man hitta en optimistisk person just nu så sitter den inte i skuggorna där jag placerat mig. Men så är det väl – bloody, sodding, buggering flugor hittar sig även till vinglasen i London vissa dagar. Och så får det också lov att vara.

Men trots denna dipp, så kan jag efter en dryg vecka av att både dela praktikplats och sovrum med min kursare Frida, konstatera att vi redan har varit med om en del kul grejer, både tillsammans och på egen hand. Roligast är det som inte blev som det var tänkt! Första dagen på kliniken till exempel, var även vårt första möte med vår supervisor. Inför praktiken hade vi bara haft sporadisk mejlkontakt, så vi var rätt måna om att både se vettiga ut och föra oss på ett förtroendeingivande sätt. Men så var det det där med att tänka sig hur saker ska bli… Vi var båda väl förberedda och hade nog med oss så vi båda hade kunnat överleva ett par dagar i vildmarken. Vår supervisor hann bokstavligen inte avsluta meningen innan vi förstått att det var dags att anteckna saker, varpå vi båda dyker ner för att plocka upp våra kalendrar. Frida har ju då en sån variant med ett gummiband runt som håller boken stängd – och kan du tänka dig att en gaffel (!) fastnar i den och orsakar en förvånansvärt stark slangbellaeffekt (…!!) som skickar iväg gaffeln susandes i en båge upp mot taket och med ett metalliskt slammer och brak ner på bordet mellan oss, och precis missar alla koppar. Did that just happen?? Really?!?

Men vi alla återhämtade oss efter händelsen (och egentligen var det ju inte mer än bästa isbrytaren man kunnat tänka sig). Vår supervisor gav oss tipset att besöka The Borough Market, en matmarknad många turister besöker men många Londonbor missar. Tack vare att vi dessutom av en lycklig slump träffade ett par italienska utbytensstudenter, tog vi oss en sväng dit i lördags (rekommenderas, mycket folk men det gör sitt till). Som nämnt har jag dragits med lite tekniktrassel, men som tur är så har var och varannan tekniska pryl numera en liten kamera installerad, så något så när kunde helgens promis dokumenteras! Enjoy!

Frukter…

Snapshot_20131012 (4)

…choklad…

Snapshot_20131012 (8)

… och diverse annat fanns att beskåda och inhandla för den som ville.

Snapshot_20131012 (2)

”A flying man!” som ett barn så riktigt beskrev, jag kan i alla fall inte komma på någon annan förklaring. Vid Tate Modern.

Snapshot_20131012 (23)

En annan gatukonstnär var den här mannen, helt klart min favorit! Ser ni vad han gör?

Snapshot_20131012 (32)

… Ser ni?

Snapshot_20131012 (35)

Målar tuggummi!

Snapshot_20131012 (28)Snapshot_20131012 (30)

Jag avslutar det här inlägget med en sista bild, bilden jag tog när jag hade lite drygt en halvtimmes promenad hem. Vi bor bra, faktiskt gaaaaleeeet centralt…!!

Snapshot_20131012 (77)

Till next time, have a good one!